Livet blir som vi väljer

Ödet eller slumpen. Jag vet inte vad det är som avgör hur saker och ting utspelar sig och jag vet inte heller om vi kommer att kunna ändra det som redan gjorts. Jag tror inte att det finns något öde utan livet formas efter våra handlingar.

Idag kunde jag ha valt att ta tåget 15.16, komma hem i vanlig tid och sedan fortsätta med mitt liv. Jag kunde tagit bussen 15.51, kommit hem lite senare och sen forsatt med mitt liv. Men jag valde istället att ta tåget 16.18, komma hem senare än vanligt och sedan gå vidare med mitt liv.

Det intressant är att jag valde att gå till COOP innan jag gick till tåget. Mitt godisbegär vann över mitt ekonomiska-jag, så jag bestämde mig för att köpa något ätbart. När jag väl valt mitt godis så gick jag till kassorna, noterade att köerna var lika jävla långa som vanligt och grubblade över vilken kö som såg ut att gå snabbast. Jag orkade inte stå för länge med tanke på mitt tåg, så jag chansade och tog den kö som var snyggast.

Framför mig stod ett par som antagligen varit ihop ett par år, men ändå tillräckligt kort tid för att fortfarande ge varandra pussar publikt. Framför dessa turturduvor stod det pensionärer som gjorde sitt bästa för att slöa ner kön genom att betala jämna summor och dessutom kontant. Jag har inget emot pensionärer, så länge de inte står i samma kö som mig.

Nåväl.

När det äntligen var min tur att betala (låter konstigt att vara glad över att betala något), så märkte jag att turturduvan framför mig inte verkade uppmärksamma sitt kontokort som låg precis framför henne. Kassörskan gjorde sitt bästa för att hälsa mig välkommen till betalningen, men ej heller hon, eller praktikanten bakom henne, verkade se kortet som låg på den där lilla upphöjningen i kassan. Jag blev lite ställd över att ingen reagerade, så jag ursäktade mig själv till kassörskan, plockade upp kortet, gick till turturduvan och knackade henne lätt på axeln.

"Ursäkta, du glömde ditt kort."

Jag fick ett förvånat tack till svars. Jag log åt duvorna, och gick sedan tillbaka till kassan för att betala mitt godis. Kassörskan sa någonting om att jag hade visst ett eget kort och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade. Men vad gjorde det, jag hade underlättat det för de två andra. Särskilt om de skulle gått iväg och inte tänkt på kortet förens de kommit hem. Jag tackade mig själv för min goda gärning, och gick till tåget.

Har nog aldrig fått såhär gott godis för 20 kr innan.

I had a dream

Jag sprang mot ditt hus, jag ville träffa dig, vara med dig. Jag ville vara lycklig. Jag träffade din mor på vägen. Hon sa att du inte var hemma men jag kunde inte tro det, jag hade kommit så långt så jag tänkte inte vända. Jag fortsatte springa.

Jag kom fram till huset, det såg till en början låst ut men så märkte jag att dörren var öppen och jag steg in. Jag började titta omkring, letandes efter dig, men jag hittade ingenting. Ett ljud fick min uppmärksamhet och jag märkte att det var din syster. Jag frågade henne om du var hemma och det var du.

Med de orden kom du ut från ett rum, du var så fin och jag blev så glad av att se dig. Du kom fram till mig med oroat ansiktsuttryck och sa till mig att du var upptagen samt var med en annan. Jag blev förstörd. Yttrade mig ett:

"Ah, jag ville bara träffa dig, men jag kan gå hem då."

Vi satte oss ner i tysthet. Efter ett tag gick jag hem och jag kollade aldrig bakåt, jag kom aldrig tillbaka.

En spindel till man

Såg Spiderman 3 på bio för nån timme sedan. Innan jag skriver hur mycket jag tycker om den så måste jag ställa en fråga till de som inte tyckte om den:

Sov ni under föreställningen?

Skitsamma, ni tyckte inte om den, your fucking loss. Jag gillade däremot varje minut av den, likt sina föregångare höll den hög klass och lyckades vara värd varenda liten krona jag betalade för att se den. (100 kronor, för er som undrar).

Åh, jag passade även på att spela ett spratt för Marcus, vilket även drabbade Mikael. På väg till bion från McDonalds, märkte jag att vår käre, om något sinnesförvirrade förare, tappade nycklarna till den maskin som skulle ta oss hem efter bion. Jag plockade upp dem och tänkte lite snabbt på Marcus, när han på mcdonalds nämnde för Mikael att han inte kan hålla sina saker/plånbok i styr. Med ett flin stoppade jag ner dem i min ficka och gick vidare. Biodags.

Efter bion, påväg till bilen, så vände Marcus och Mikael, och började gå tillbaka mot bion. Hannes, Toriseva såg undrandes på när de gick tillbaka och jag tog upp nycklarna och förklarade hur läget såg ut. Vi tog bilder, skrattade, och skickade ett MMS till Marcus med en bild på nycklarna och frågan:

Lost something?

De kom tillbaka efter ett tag, muttrade något om att de hade mer eller mindre gjort inbrott, och var lite små bittra över vårat practical joke. Jag förstår det, och lider med dem. Lite.

Avslutningsvis blev jag körd till Liddes faders hus och letade lite efter min cykel. Den stod inte utanför där jag sist såg den, så jag kikade in lite snabbt i garaget och konstaterade att den stod där inne. Det är bra att man kan låsa upp saker med nycklar, samt låsa dem förstås. Jag hoppade på cykeln och begav mig hemåt mot Månsarp. Det var kallt, mycket kallt, men jag överlevde som vanligt.

Nu ligger jag i min säng med en bar överkropp och har ätit ett äpple samt druckit en kopp te. Kommer med största sannolikhet försova mig imorgon till svenska lektionen, nåja. Livet är bra skönt ibland, fast det kan alltid bli lite skönare.

Godnatt.

Bonus gånger två

Längesen jag skrev. Ändrat layout. Skapat spel. Blah, mycket som hänt och så lite ork att skriva om det. Skitsamma, det enda ni behöver veta är att Jenny Tapper har huvudrollen i spelet, och att vi återkommer till henne lite senare.

Dagen, den åttonde Maj, började som alla andra. Jag låg i min säng samtidigt som en hatsam melodi klingade ur min mobil, som för att väcka mig till verkligheten på värsta möjliga sätt. Min hjärkapacitet ligger inte på mer än 4,5% på morgonen, vilket innebär att jag med nöd och näppe klarar av att få tyst på verktyget, för att sedan återigen lägga mig i sängen. Halvsovandes med tankarna "Jag går upp om tio minuter eller när det ringer igen" somnade jag om, ovetandes om att en försovning på tre timmar väntade.

När jag vaknade till liv konstaterade jag att komma i tid till skolan var en omöjlighet, så jag bestämde mig för att göra någonting kreativt. Äta frukost.

Frukosten var min första på länge. Är dock ganska säker på att de flesta inte skulle kalla det för en frukost, särskilt inte när den serverades klockan 11:05 en tisdagsförmiddag, och bestod av pyttipanna. Så fint.

Efter denna måltid jag kallar för frukost, och en förberedning jag kallar för improvisation, tog jag mig ner till bussen för att åka in till skolan. Bussresan tog lika lång tid som vanligt och innehöll inga saker värda att berätta om, så jag hoppar den biten.

Väl i skolan fick jag höra att mina klasskompisar hade spenderat första lektionen genom att titta på Spiderman 3 och gett den betyget "skitdålig". Som Spiderman-fan är jag ganska säker på att dom överdrev, och med filmkvaliten i åtanke så har dom ingen rätt att uttrycka sig. Den andra lektionen var lika givande, fast denna gång var det Shaolin Soccer som visades och denna fick minsann högre betyg av mina Wiklund/Sundgren-klasskamrater.

Nu, långt efter skoldagens slut, ligger jag här i min säng, den nionde Maj, och skriver ett inlägg i min spindelvävstäta blogg. Jag är ledig från skolan och Jenny Tapper fyller 17. Grattis till oss båda, nu ska jag gå och lägga mig.

Puss.